Jag har flera, men några är lite extra speciella.

Bla första gången (1990)när jag galopperade med Gowa (Gowlaz mor) över en stubbåker, och när jag fick höra att jag skulle få köpa Gowlaz.

Det måste nog vara när jag vaknade en morgon och mina föräldrar berättade att vi skulle flytta ut på landet och jag skulle få häst, jag var så glad så jag bubblade

Sen har det följts av ett hästliv med mycket fina minen och en del lite sorgliga också men tröttnat på hästar har jag inte gjort under mina 32 år som hästägare

Jag har ett annat litet gulligt minne, när jag var två år (mormor dog sen på hösten) så fick jag mormor att gå med mig till den stora lekplatsen på andra sidan vägen, för där var min favorit gunga, jag kunde sitta på den i timmar och se travhästarna på Östersundstravbarna träna

Oj, finns så himla många från de senaste 5 åren…

Tävlingen i somras är nog en sak jag aldrig glömmer. Valacken fick fång i slutet av November 2008 och var så pass dålig att han hade tre dagar på sig att visa förändring, annars var det kört.. Men han blev bättre och på sommaren var det en tävling, så vi ställde upp i en Trail D klass. Han var så pass bra att vi kunde skritta och trava bra, men galoppen var knackig eftersom vi inte galopperat på hela vintern och endast 2-3 gånger innan tävlingen (1 varv i vänster, 1 varv i höger per gång, så totalt 6 var ungefär…). Han kändes bra, men jag var rädd att överanstränga honom (paranoida mamma…) och det var ju en så pass liten tävling ändå..
Så när vi kom dit tänkte jag att vi tar det för vad det är och genomförde programmet. Och vi vann! Vi var visserligen bara 3-5 ekipage, men det kändes ändå overkligt för mig som aldrig tidigare ens vunnit en tävling överhuvutaget, att bara komma i princip helt oförberedd från en så pass allvarlig sjukdom/skada och få vinna sådär.. Blev så himla glad och gamle gubben var så duktig <333 Ägarens man brukar nämna stället där vi tävlade ibland bara för att se mitt super-fåniga flin xD

 Första brallningen efter fången med valacken är också ett kärt minne <3 När jag fick rida ett WR program till AC/DC's "Thunderstruck" var väldigt klockrent xD Och när en hästpratare kom till stallet och jag fick veta att stoet älskar att busa och leka med mig speciellt

När jag och två kompisar red Gusturleden här i Sundsvall är fullkomligt OFÖRGLÖMLIGT!!! Det är ungefär det största äventyr jag varit med om xD Tappade hästskor, förstörda mobiltelefoner, galna hästar, varav en av dem ramlade ner från en liten bro (vilket vi senare gjorde en barn-låt om…) och så mycket mer!

#4 Oj. Måste kännts riktigt roligt

Minns ett annat, när jag var 6 år gamal, och fick följa med en bekant på fält-tävlan. Hon hade ett halvblodsto på 165 och detta sto fick jag skritta av, helt själv runt tävlingsplatsen (med strikta regler, förvisso) Men gissa om denna 6åring var stolt när hon red förbi stallets "kan-allt-tjejer" som gick både på ridskolan, och den vanliga

#6 OM det var!

Du måste ha varit väldans stolt! Triumfen där ^^

Påminner om när jag fick rida ridskolans nya häst; en väldigt liten c-ponny som var hemskt stressad och livrädd för vuxna och spön. När ridläraren sa att vi skulle korta tyglarna och ställa hästarna inåt och utåt, om vartannat, så kortade jag inte tyglar särskilt mycket utan jobbade honom på långa (hade precis börjat rida western då). Den lilla ponnyn gjorde precis som jag bad om och slappnade faktiskt av för en gångs skull. Då fullkomligt skrek ridläraren "KOLLA!!!!! HAN GÅR JU AVSLAPPNAT!!!!" ungefär som om det var ett underverk eller nått.. Då blev man lite stolt, när jag kunde få honom att slappna av och göra saker utan att knappt ta i tyglarna (gick bra även i trav), när de andra inte ens fick honom att skritta (han började takta såfort man tog i tyglarna…)

(alldeles för många hästminnen xD)

hmm… 2006 den 12 april kl. 09.00 ^^ Första gången jag åkte ut och hälsa på vad som kanske skulle bli min framtida sköthäst (vi firar 4 år i år ^^)

Oktober 2006, första gången vi spände på vagn och jag kunde köra pysen, (sköthästen)

Hela våren, sommaren och hösten 2006 är full av minnen jag kommer ha hela livet. Efter att varit rädd för att rida på ridskolan (men fortsatte för jag älskade hästar, även om jag var rädd och knappt vågade rida) så fick jag den hemska lilla unghästen som höll på att knäcka mig för han var så busig och ouppfostrad, bet mig och klättrade på mig (kan ju tänka er för nån som varit rädd i typ tre år att gå från ridskolan till det! tur att han var shettis iaf..) har typ tre ärr från den tiden, men han blev och är min bästa kompis idag. sen fick jag ju också börja rida på ägarens storhäst den sommaren också. Kan ju tänka er vad nervös jag var, men hon slängde upp mig i en westernsadel och ja, där bearbetades rädslan. Samma höst anmälde jag mig inte till ridskolan som jag ridit tidigare på igen, utan började på westernridningen istället. En stor vändpunkt för mig och jag kommer lätt att minnas det hela livet :)

#8 Jag var också rädd efter att ha ridit på ridskolan (dock inte alls lika rödd som dig, men det fanns där ändå). Blev också uppslängd i westernsadel hux flux och sen blev det bra ^^ Måste vara skönt nu när det känns bättre? :D

#9 ja, det är otroligt skönt att rädslan är borta, fast den sitter ändå i. Jag är inte längre rädd för att galoppera eller att hästen ska skygga, skena osv som jag var livrädd för då. nu så är jag inte minsta rädd sålänge jag litar på hästen. det måste inte vara den typiska lugna, snälla, bara jag fått bekanta mig med den först så funkar det eller att någon som känner mig säger att den hästen ska du rida, så litar jag på det.

Rädslan har ju också bidragit till att jag inte kunnat rida och lära mig nått, så efter att varit aktivt ridande i ca 9 år så är jag fortfarande erfaren nybörjare pga det

#10 Nä, det sitter ju alltid i. Jag blev inträngd och "fasthållen" av en ponny på ridskolan när jag var liten. Än idag kan jag stelna till om hästen vänder i boxen och jag står väldigt nära väggen, så det blir trångt. Samma för mig också, bara man får bekanta sig och lära sig hur hästen rör sig och betér sig så går det bra ^^

Bättre erfaren nybörjare än att inte komma tillbaka alls :D

#11 sant det! :)

Mitt bästa hästminne är nog den dagen då jag satt för första gången på mitt sto :) Hon var 3 år gammal, jag hade ännu inte köpt henne utan hade henne på foder/prov. Hon var allmänt känd som en "farlig" häst med hur mycket humör som helst. Där står jag, i en snöhög och försöker trampa upp lite snö så jag har något att stå på. Till slut ger jag upp och mer lr mindre kravlar mig upp på stoet, som innan dess bara var tränad med sadel och longering några gånger, aldrig sutten på. när jag kravlat klart och hänger halvt över henne så börjar hon gå lite försiktigt, vi stannar och jag gör om samma sak på andra sidan. Sen kravlar jag mig upp och rider för första gången på min häst :D

Där var lyckan total, dock såhär i efterhand inser jag ju att det hade kunnat vara livsfarligt, men är man ung och dum så tänker man inte på det utan bara att det var så himla härligt att kunna göra det helt själv =)

Det underbaraste jag har varit med om var med min mammas förra häst. Jag hade ridit ut barbacka (som vanligt) och på hemvägen bestämde jag mig för att göra något jag alltiv velat göra, ta av tränset! Så jag tog av tränset och hängde det runt halsen (det var bara nackrem och tyglar) och galopperade på gamla rakbanan hem. Hon fick en kick och sträckte ut så långt det gick och så fri har jag aldrig kännt mig i hela mitt liv. Hon saktade av med en gång när jag lutade mig lite bakåt. Det är många saker jag har gjort här i livet som jag i efterhand har förstått att det kunde ha varit livsfarligt. Även om det här kunde ha klassats som livsfarligt i andras ögon så kommer det aldrig bli det för mig. Jag har aldrig litat på en varelse så mycket som jag litade på henne. jag visste att hon skulle lyssna och vara med mig hela vägen utan tränset. En månad efter det såldes hon, Men dom 15 åren vi fick kommer jag altid minnas"!